Återbesök ombord på Kungsholm

Av Sven Hovne
f d hyttnisse, däckstewardsbiträde och nattsteward i MS Kungsholm, däcksuppassare i MS Gripsholm.

Rederiemblemet med de tre kronorna, som prydde skorstenarna och stäven, är borta. För övrigt är förliga skorstenen också borta. Och den aktra har byggts om på ett föga tilltalande sätt. Men hon är fortfarande välhållen och vitmålad - inga rostränder. Den djärvt utfallande stäven och skrovets vackra, svepande linjer finns kvar. Nog känner man igen "Kungen", Svenska Amerikaliniens MS Kungsholm, den sista av sin ätt. Amerikalinien gick i graven 1975. Men Kungsholm lever. Numera heter hon Victoria och seglar under brittisk flagg. Nu ligger hon i Sydhamnen i Helsingborg. Ännu ett stopp i den eviga kryssningskarusellen. Under några timmar får passagerarna chansen att se Sofiero, Ramlösa och Fredriksdal. Några nöjer sig med att bara titta på stan. Många orkar inte ens gå iland. Avgång 17.00. Sedan Köpenhamn, Stockholm, Åbo, Helsingfors, S:t Petersburg, Gdynia och Amsterdam. När "Nya Kungsholm" levererades till Amerikalinien 1966 var hon ett under av modern, sofistikerad elegans. Men tiden går ifrån allting, till och med eleganta fartyg. Efter mer än trettio år i Atlanttrafik och i internationell kryssningstrafik marknadsförs Victoria som en "Grand old lady". Hon påstås ha en "speciell charm". Nya Kungsholm har blivit gamla Kungsholm för alla som minns henne. Och för oss som seglade i henne. Jag mönstrade som hyttnisse på B-däck sommaren 1970. Efter en stormig julresa hem över Nordatlanten blev jag nattsteward med svarta axelklaffar, ett sällsamt yrke. Jag såg och hörde åtskilligt. Allt kunde hända. En natt mellan Yokohama och Hawaii spöade en helpackad herre på Upper Deck upp sin spritt nakna fru. Sedan försökte han spöa mig. För det mesta hände ingenting. Jag hade nyckel till kallskänk och konditori och gick upp nästan tio kilo. Kungsholm var mitt hem och min arbetsplats under ett år. ”The happy ship with a happy crew”, påstod reklambroschyrerna. Det var bara delvis sant. Kungsholm var inget vilohem- i varje fall inte för besättningen. Ingen söndagsskola heller. Jag sov osedvanligt gott ombord. Men inte alltid med gott samvete. Nu återser jag Kungsholm vid en kaj i Helsingborg. Efter 27 år! Till det yttre har hon uppenbarligen stått sig bättre än jag. - Hon börjar bli gammal. Men hon är ett bra fartyg som kan segla länge än, säger befälhavaren Steve Burgoine, som tar emot, hälsar i hand och säger att det är trevligt att se mig ombord. Han är betydligt mer avspänd än de befälhavare mötte i Kungsholm. Amerikaliniens kaptener var kungar ombord. De fruktade blott rederiet och möjligen Gud. Den ende av mina kaptener som tilltalade mig tyckte uppenbarligen inte att det var trevligt att ha mig ombord. Åtskilligt är sig likt; träpanelerna, intarsian, bokskåpen i förliga biblioteket, den magnifika matsalen med det ostindiska porslinet i glasmontrar på mellanväggarna, de mjuka mattorna och den välputsade mässingen. Jag hittar fortfarande utan problem, även om en del är om- och nybyggt akteröver. Jag skulle nog, om det behövdes, kunna leta mig ner till tvättinrättningen längst för över, där jag brukade lämna smutsiga dukar och servetter. Tvätten sköttes av sju kineser. Den åttonde lagade mat. Det doftade mycket säreget i Kungsholms tvätteri. Mycket är olikt. Uppassarna bär röda västar, inte, som vi, stärkta vita rockar. Lunchbuffén på promenaddäck tillämpar självservice. Otänkbart på min tid! Vi serverade våra passagerare. Affären ombord har blivit tre gånger så stor. Det finns en ny simbassäng akteröver. Ett kasino med enarmade banditer och rouletter. Men den stora skillnaden är nog servicen. Victoria har 750 passagerare ombord och 440 man i besättningen. I Kungsholm var vi också 440 man i besättningen. Men 750 passagerare tog vi bara i atlanttrafik, då vi seglade gamla svenskamerikaner och finska au-pairflickor till och från USA. I kryssningstrafik tog vi aldrig mer än 450 passagerare. De krävde och fick god behandling. Amerikalinien var noga med att hålla stilen. Passagerarna likaså. En gång var jag med om att bära ombord 40 smokingkavajer åt en gentleman som skulle resa Sydamerika runt, 34 dygn. Han hade en kavaj för varje "formal evening" och resten i reserv. När vi kom tillbaka till New York ville han ge mig en smoking i dricks. - Tack, det var snällt, men där vi i besättningen tillbringar vår fritid behövs i allmänhet ingen smoking. För övrigt är den nog lite kort både i ärmar och ben, sa jag. Det blev några dollar till slut. På detta och på mycket annat tänker jag när jag går i land igen. Det var angenämt att vara ombord igen. Och samtidigt vemodigt. Kanske mest vemodigt. Jag känner igen mig och hittar i korridorerna. Men det är inte mitt fartyg. Folket ombord är inte mitt folk. Tiden är en annan. Åt detta är inget att göra. Svenska Amerikalinien, dess kaptener och dess hyttnissar är historia. I bästa fall en god historia. Möjligen, tänker jag, är det med båtar, som jag seglat i, som med flickorna jag kände i ungdomen. De mår oftast bäst av att förbli unga.   Back to the Bridge & Crew pages Back to the News page